Mysig(?) filmkväll

Johnny ville att vi skulle se en film med lite mer fart i, så han valde Deep Impact. Den var bra, men oj vad jag grät! Är lite orolig över om det finns någon vätska kvar i mig. Blev lite svimfärdig mot slutet liksom??

Hur kommer det sig att från den minut man blir mamma, när ens barn kastas upp på bröstet efter förlossningen, lever man ständigt i oro? Så fort jag ser en film där ett barn far illa, blir kidnappade, ramlar och slår sig, ligger på sjukhus eller skiljs ofrivilligt från sina föräldrar får jag en stor klump i magen. Jag slutar andas och känner mig inte levande. Så fort det händer måste jag pausa och gå in till Milo för att pussa lite på honom när han sover, bara känna hans närhet så jag vet att han mår bra... INGEN talade om för mig att det var så här det skulle bli, att det är så här man kommer leva resten av livet, med ständig oro. Milo är utan tvekan det mer ovärdeliga jag har,...







...just därför blev hans första julklapp en hjälm så han kan skydda sitt underbara lilla huvud! Tack för den mormor och morfar :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0