Marlene & Milo

Igår fyllde Milo 8 månader. Kan ni tänka er att det är så länge sedan han kom ut? Det kan inte jag. Det känns som att jag inte hinner med och imorgon vaknar jag säkert upp som tonårsmamma. Nej, okej.. inte riktigt så, men ni förstår vad jag menar! Jag vet inte vart dagarna har tagit vägen! Men jag måste säga att det är nästan roligare nu än när han var nyfödd. Självklart saknar jag de där mysiga stunderna på kvällarna då han låg och sov på min mage och verkligen inte kunde vara utan mig. Men det är bättre nu. Nu kan han visa känslor och kommunicera på ett helt annat sätt än tidigare. Han ler, STORT, och tittar på mig som att "Du är verkligen bäst mamma, jag är så kär i dig!". Den känslan går inte att beskriva. Han vet vad han vill, han vet vad han gillar, han är nyfiken och envis som tusan. Envisheten har han nog fått från mig. Haha! Men han har fått sin pappas ömhet. Han älskar att kramas och myser för fullt. Han vill ha närhet i princip hela tiden, vilket ibland kan bli jobbigt men man kan ju inte neka honom, han är ju så fin!! Men det bästa med honom är nog hans glädje, han är glad jämt! Visst, han skriker och är ledsen när han inte får som han vill eller om man lämnar honom ensam i ett rum. Men så fort man lyfter upp honom tittar ett leende fram och man ser/känner hur mycket han älskar oss.

Hur som helst så har han gått och blivit stor, och jag har bevis för det! På sin 8-månaders dag igår så gjorde han något han aldrig gjort förr. Jag vet inte om det var moderskänslor eller bara turen, men jag fick för mig att vi skulle sänka spjälsängen just för att han har börjat röra sig så mycket på nätterna och han ålar sig snabbt fram på golven. Så vi sänkte den igår och det kändes bra. Fem minuter efter att vi sänk den la jag ner honom för att han skulle sova lunch. Jag pussade på honom, släkte lyset och gick ut till köket. En minut efter det gick jag tillbaka för att se om han hade somnat, då ser jag det... han STÅR upp i spjälsängen! På något vis har han lyckats dra sig upp i sängen och stödjer sig mot sängkanten. Jag lovar, jag har aldrig känt mig så stolt! Min pojke, min STORA pojke. Hihi... (Självklart hade jag som vanligt kameran i beredskap och fick även detta på bild!)